Jag tror att många med mig ( här i Göteborgsområdet i allafall) vet exakt vad de gjorde den 30 oktober 1998. Denna fredagsmorgon vaknade jag av att min tre månader gamla dotter ville ha mat tidigare än vanligt. Så vid femtiden kröp jag upp i soffhörnet med detta nya underbara knyte som kommit in i vårt liv. Vet än idag inte vad det var som gjorde att jag knäppte på TV: n men jag gjorde det i allafall. Där visades redan bilder och pratades om Discoteksbranden, om och om igen. Tårarna rann och hamnade på mitt älskade knyte och ändå lyckades jag ändå inte stänga av burken. Det var som om jag var tvungen att se det hela upprepade gånger för att ta in det ofattbara.
Senare samma dag åkte jag ut till jobbet för att visa upp min förstfödda.
Den första som mötte mig i dörren var en mycket speciell och härlig elev som frågade mig varför jag hade köpt en sån stor dockvagn! Den kommentaren har vi skrattat mycket åt, genom åren.
Annars blev det mycket prat om denna ofantliga tragedi som tog 63 unga människors liv och skadade så många.
Samma eftermiddag fick vi också reda på att våra goda vänner fått en dotter och jag minns att jag tänkte att alla kommer förknippa hennes födelse med branden. Knäppt men sant!
Veckor, månader och till och med år har jag läst artiklar om denna händelse och berörts.

Nu ikväll var jag på föreläsning i krishantering. Otroligt intressant! Föreläsare var Gunilla Axman som miste sin dotter i branden.
Det känns som man lättare förstår de olika faserna när man hör hennes historia. Hon sa många kloka saker, inklusive nedanstående citat av Dalai Lama.

"Man gör alltid så gott man kan, annars hade man gjort bättre"

Ja, ibland tar livet oväntade vändningar och då kan det vara bra att veta vilka faser man ska gå igenom.